Alzheimers = Stress

Idag har jag spenderat en mycket trevlig eftermidda med Cissi och Lias. Tänk om man hade hälften av hans energi ;) Den där Cissi är en mycket klok kvinna. Jag kom in och pratade på att jag aldrig kommer ihåg nåt länge. Så jag hade börjat misstänka att jag drabbats av alzheimers (ja inte på riktigt, utan så där överdrivet som bara jag kan) men då sa hon att det nog är stress. Så långt har jag aldrig tänkt. För jag har aldrig varit en stressad person. Å jag har alltid haft koll på allt. Nu är det så att jag ibland (mycket ofta enligt mig själv) t.o.m. glömmer bort ord. Vilket är obehagligt egentligen. Men nu då iaf har jag lagt alzheimers tankarna på hyllan tills jag blir lite äldre och inser att jag nog är stressad istället. Nu måste jag bara komma på hur jag ska bli ostressad. Kanske inte så lätt när jag inte varit medveten om att jag är det och heller aldrig varit det förut.

Vi tog en tur på Nykroppa idag med, vilket slutade med att vi snurrade runt och kollade på hus. Jag lurade iväg Cissi att titta efter hus som inte alls låg där jag trodde. Sorry! ;) Cissi visade mig att underbart hus, men det visade sig redan vara sålt. Hade det inte varit det hade jag blivit Nykroppabo nu. Det är nog inte meningen att jag ska ha hus än. Så nu är det så där som jag skrev i förra inlägget. Att jag ska gå tillbaka till den känslan jag hade då, och känna att jag visst kan vara lycklig utan hus. Jag bor i en fin lägenhet, jag bor i en fin lägenhet, jag bor i e...


Lycklig!

Det finns så mycket jag vill ha som jag inte har, hus, barn, fast jobb, giftemål osv. Ibland är det så lätt att haka upp sig på allt det där, allt det där som jag inte har. Sånt som jag vet kommer att göra mitt liv bättre. Men tänker jag efter, som jag gör just nu. Så är jag väldigt jävla skit lycklig ändå. Fast än så mycket saknas i mitt liv. Jag har världens underbaraste pojkvän som jag vet att jag kommer älska så länge jag lever. Jag har en fin lägenhet jag trivs i, så det går ingen nöd på mig att jag inte kan sitta barfota ute i gräset. Finns så många andra gräsmattor jag kan göra det på så det behöver inte vara min egen. Jag har ett vikariat på ett jobb som jag trivs med. Visst hänger den städiga oron i luften att bli helt arbetslös och inte ha en enda krona. Det är min mardröm. MEN just nu är jag inte där, och jag har heller aldrig varit där nån gång. Har alltid fått jobba så jag klarat mig. Den dagen jag inte får det, den sorgen. Just nu tänker jag inte tänka på det utan bara vara lycklig, precis så som det ska vara i livet.

Jag vet att inom en snar framtid kommer mitt liv att rasa ihop eftersom jag vet att jag inte kan ha kvar katterna och att göra mig av med dom kommer att knäcka mig totalt. Så därför tänker jag vara lycklig så länge jag bara kan. Hoppas bara att när dagen kommer då jag måste ge upp att jag nånstans kan hitta den härliga känsla jag känner idag och känna lite hopp iallafall:)